malins vardag

Jag bloggade inte så intensivt när jag väntade Alicia (tråkigt nog, kul att läsa senare), så tänkte att jag skulle skriva ner min förlossningsberättelse innan jag blandar ihop den med lillasysters, haha. Delar upp den i två delar då förlossningen var väldigt utdragen och man måste ta allt från början, so here we go…

Det var julhelgen 2013, närmare bestämt söndagen den 22 december och vi var i vecka 32+5. Vi har planerat för en första jul i vårt nyrenoverade hus på Öland, vi skulle hålla i uppesittarkvällen den 23 och ha med oss hemmagjord julgröt till julfrukosten på julaftonsmorgon. På kvällen den 22 december låg jag i sängen (som vanligt) och tittade på tv, Christian satt i vardagsrummet med sina bröder och spelade xbox. Jag hade mått lite konstigt hela dagen men nu såhär framåt kvällen började det verkligen göra ont i magen. Som förstföderska vet man inte hur sammandragningar känns, så jag tog mig en dusch för att se om värken skulle släppa (det gjorde den inte), men när jag kom ut ur duschen och la mig i sängen igen hade jag något fruktansvärt ont. Christian ringde sin mamma om råd som för det första fött 4 barn och för det andra legat inlagd med förtidiga värkar med allihopa. Hon konstaterade ganska snabbt att det var värkar jag hade och bad oss klocka dem, vilket vi gjorde…

När jag tillslut hade värkar med 3-4 minuters mellanrum (och så ont så att jag nästan tjöt) ringde Christian förlossningen som bad oss komma in omedelbart. Vi bodde då ungefär 40 minuter från förlossningen och BB väskan var självklart inte packad. Så vi slängde ner lite kläder och toalettsaker i en väska och åkte.

Inne på förlossningen kopplade de upp mig på CTG och de såg snabbt att barnet mådde prima men sammandragningar som fortfarande kom ganska tätt var lite oroväckande. De kollade tappen som var helt borta och jag fick en kortisonspruta i rumpan för att skynda på bebisens lungutveckling. Jag fick även en bricanylspruta för att kunna få sova eftersom klockan nu var nästan mitt i natten. De var helt säkra inne på förlossningen att vårt planerade februaribarn skulle bli ett decemberbarn.

Värkarna avtog med bricanylsprutan men tappen gick inte tillbaka. Jag blev inlagd och fick en bricanylspruta i benet var fjärde timme dygnet runt. Vi fick all upplysning man kan tänkas få för att bli inlagd på neo avdelningen (avdelningen för förtidigt födda barn), och personalen på neo stod beredda då de blivit informerade om att snart kommer det en bebis. Jag låg inlagd från natten den 22 december till torsdagen den 26 december. De gav mig ytterligare en kortisonspruta under denna tiden och efter 48 timmar skulle bebisens lungutveckling vara redo att möta världen. Bebisen lungor var redo, men inte bebisen.

Jag blev hemskickad den 26 december med stränga order om att vara HELT sängliggandes fram tills nyårsafton då vi gick in i vecka 34+0. Då räknade de bebisen som färdigbakad. Jag lydde ganska bra tycke jag och på nyårsafton blev det en långpromenad och sen en lugn kväll hos Christians bror och Sara. Ingen bebis tittade ut år 2013 för vår del.

Jag fick vara hemma i två veckor sen den 14 januari var det dags igen., då i vecka 36+0. Värkarna avtog inte och de bad oss komma in till förlossningen. Väl där inne konstaterade barnmorskan att jag var nästan 3 centimeter öppen och inom ett dygn skulle vi ha vår bebis i famnen. Jag fick en sovdos bricanyl, som stannade av värkarna och när morgonen kom va de borta, men barnmorskorna var säkra på sin sak, inom den närmaste tiden skulle det komma en bebis. Vi fick order om att ta en sväng på stan om vi ville för att liksom trigga igång värkarbetet lite. Inga värkar kom, däremot osammanhängande sammandragningar med lååånga mellanrum. Jag blev inlagd för observation ett dygn men bönade och bad om att få åka hem och ligga hemma istället. Vilket jag faktiskt fick, så den 16 januari åkte vi hem ännu en gång från förlossningen utan vår lilla bebis.

Den 21 januari hade jag tid på MVC, jag hade haft lite oregelbundna sammandragningar sen vi kom hem från förlossningen den 16, men inget speciellt mer än så. Det var ingen smärta som inte gick att hantera om man säger så. Hon frågade om jag ville att hon skulle kolla ifall sammandragningar påverkat öppningsskedet något och det hade det, hela 1 centimeter, haha. Så nu var jag alltså 4 centimeter öppen och hade vart i latensfasen i 7 dagar. Hon tog sedan blodtrycket på mig, flera gånger och bytte apparat en gång. Men värdet stämde, blodtrycket vad skyhögt och med lite äggvita i urinen så ville hon inte skicka hem mig. Så hon ringde till förlossningen och skrev in mig, bad oss åka hem och packa ordentligt, även till bebisen denna gången, för hon sa att denna gång kommer förlossningspersonalen inte släppa hem mig utan bebis om jag så skulle behöva gå enda till BF den 10 februari 2014…

fortsättning följer imorgon