malins vardag

Here we go again! Jag är inlagd på förlossningen, igen. Denna gången åkte jag inte in för några sammandragningar eller värkar, utan min barnmorska skickade hit mig eftersom jag knappt ätit eller druckit på flera dygn. Det var huvudorsaken! Den andra orsaken var att mitt psyke håller på att haverera, jag står helt enkelt inte ut med denna kroniska smärta hela tiden (men vart man än vänder sig så känns det som om man inte blir trodd). Hur eller hur så ringde jag hem Chrille från jobbet, mamma hämtade Alicia på förskolan och vi begav oss till förlossningen i Kalmar.

Väl framme på förlossningen koppar de upp mig för CTG nästan omedelbart när jag kommer in och samtidigt får jag världens njurstensanfall. För er som inte vet så går det inte att ligga stilla när man får ett njurstensanfall och barnmorskan kämpade på med sitt CTG medan jag vände och vred mig i smärtor. Blev ingen bra kurva kan jag meddela, men barnet mådde bra hann de iallafall se, och det tvivlar jag inte en sekund på. 

När jag får träffa en läkare tycker hon att jag ska stanna över natten för observation och vätskedropp. När jag nu ikväll blir undersökt har läkaren ordnat en tid för igångsättning den 9 september, då är vi i vecka 37+5. Hon kollar sedan tappen och konstaterar att den är näst intill obefintlig och säger att bebisen med största sannolikhet är ute innan 9 september, för drar förlossningen igång nu hjälper de den istället på traven istället för att stoppa upp den. Sist kollar hon då njuren och säger oroligt att en specialist måste kolla på den. Höger njure är något enormt överbelastad och kanske inte klarar av att gå länge till i detta skick utan att den tar skada. Så imorgon bitti kommer en specialist och kollar på njuren och efter dennes bedömning, ska vi bestämma hur denna graviditet ska fortsätta. 

Christian åkte hem och sov för det är så sjukt mycket folk inne på BB och förlossningen just nu. Jag har fått en jättetrevlig tjej som rumskamrat, vi är nästan lika gamla och i nästan samma vecka. Hon är 4 dagar före mig. Nu är det dags att försöka ta sig en liten tupplur i dessa extremt hårda sjukhussängar. Hoppas på positivt besked från njurspecialisten imorgon och att jag snart äntligen kan bli mig själv igen (psykiskt) och hålla båda mina fina barn i famnen. Godnatt ❤