Instagram
Igår (torsdag) så upplevde jag kraftiga sammandragningar hela dagen, framåt kvällen blev de så kraftiga att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen, fick någon slags panikattack och grät. Ringde förlossningen som bad mig komna in med en gång (1 timmes bilfärd och semestertrafik), hann slänga ner de nödvändigaste i en väska dvs saker till mig själv så som tandborste och något ombyte. Bebisen fick inte med sig något.
Väl framme på förlossningen så hinner jag sätta ner rumpan i väntrummet innan jag blir inkastad i en förlossningssal. In kommer typ 5 olika personer med olika titlar och jag får en bricanylspruta mot sammandragningarna som avtar nästan med en gång (skönt!). Av de 5 som kom in i rummet så var jag så glad att se att läkaren för kvällen var Karin, hon som följt med hela graviditeten som inte behövde fråga så mycket utan hon visste hur min journal såg ut. Hon kollade tappen som nu blivit mjuk och fått sig en påverkan av alla sammandragningar. Ingen risk för att bebis ska komma ut som det ser ut förtillfället.
När alla läkare och barnmorskor gått ut så hade de lämnat min journal öppen på datorn i rummet, och det går ju inte låta bli att läsa vad de skrivit om än. Det var Karin som skrivit, och det lät som om hon var riktigt orolig för mig och att jag nu på morgonen när jag vaknar kommer vara tvungen att prata med en psykolog. Jag grät ärligt talat när jag läste min egen journal och jag är så trött på att må så här dåligt. Kanske behöver jag prata med någon utomstående, inte för att prata kommer göra så att min smärta försvinner, att tiden går fortare och att jag istället har en liten bebis i min famn – men jag antar att det är värt ett försök! Nu ska jag försöka sova lite grann och hoppas på att jag får åka hem imorgon, jag klarar inte av att ligga kvar här…
