Instagram
Om 7 dagar så säger jag hej då till magen. SJU dagar, jag kan knappt tro det. En vecka. Igår hade jag världens sämsta dag och jag sov i stort sätt bort den, värkar som gjorde skitont vaknade jag av i mellan åt, tillråga på det så spökade njurstenen också. Var kanske inte världens trevligaste människa igår när jag tänker efter, men det hade sina förklaringar och alla i min närhet vet om hur det ligger till och är så tålmodiga. Christian var hemma från huset och hjälpte till med maten och tvätten, sen tog jag en rejäl långdusch med skållande hett vatten. Det var skönt och jag lyckades somna gott sen.
Idag vaknande jag av att solen sken genom fönstret och allt kändes liiite bättre än igår. Jag börjar bli nervös av vad som komma skall och drömmer ibland hemska mardrömmar som lyckligtvis alltid slutar väl. BB väskan står packad i hallen. Den står dock packad som om jag skulle bli inlagd och ej igångsatt, så måste packa om den lite, mycket onödiga kläder till mig ligger där i och tar plats.
Sista bilden jag har på min mage med Alicia är i vecka 36+5, IDAG är det vecka 36+5 med lillasyster och här ser ni skillnaden. Eller är det ens någon skillnad? Avgör själva!
Alicia vecka 36+5
Lillasyster vecka 36+5
Om denna förlossning ska bli liknande Alicias så kommer lillasyster på lördag, efter 36 timmar på förlossningen. Jag hoppas ju att hon kommer på lördag, men att det går liiite fortare denna gång. Men eftersom jag så gärna (över allt annat) inte vill vara gravid längre så kommer jag få gå till vecka 37+5, det är jag helt säker på. Trots kraftiga värkar i mellan åt så kommer de med så långa mellanrum att man knappast kan räkna dem. Jag håller nu alla mina tummar och tår att om jag ska behöva gå denna sista vecka, att jag då också ska kunna få njuta lite. Må bra och känna mig sådär härligt gravid som alla pratar om. Jag har inte märkt av det för en sekund hittills så ibland börjar jag faktiskt tro på att folk hittar på. Kan man må bra som gravid? Kan man känna sig sådär vacker? Avundsjuk är nog vad jag är. Jag hade också gärna njutit i 9 månader (gånger 2 i det här fallet), och sedan gått igenom en magisk förlossning utan komplikationer för att sedan få hålla i det vackraste man någonsin sett. Men jag antar att alla inte är lika lyckligt lottade, utan får nöja sig med en sak och som faktiskt är den viktigaste och som gör all smärta värt de – att få se det vackraste man sett för första gången och veta att den där lilla varelsen, den är MIN!!
